CandyAmbulance

   Vad hände? Jag som har varit relativt glad dom senaste dagarna... Men här sitter jag nu med tårarna rinnandes ner för mina kinder... Vad har jag gjort? Fan, jag har förstört den jag älskar mest på jorden. Vart fan ska jag? Vart finns det plats för mig någonstans? Den här världen verkar inte vara stor nog att räcka till mig med. Eller?
   Jag vill inte tro att det är så... Haha, jag är så jävla patetisk. Vad har jag att vara ledsen för? Jo de är väl så folk brukar säga... Men tänk de som dom inte vet då? Varför säger man så om någon man egentligen inte vet ett skit om..? Fan ta det här... 
   Tack för ensamheten. Eller inte. Vad fan är fel? varför sitter jag och stor bölar okontrolerat? jag hatar det här. Kan allt inte bara ta slut? Jag försöker ju fixa allt. Men det går fan inte. Jag försöker så mycket jag kan. Men varför händer det ingenting...?




Förlåt
/Camilla

   Nu sitter man här och stor bölar... för allt, men mest för dig. Jag saknar oss så sjukt mycket, och dina skyddande vingar min ängel. Vad fan ska jag göra nu? I den här takten så kommer jag dö av vätskebrist så som jag gråter. Jag har gått i bitar, jag orkar inte längre... speciellt inte utan dig vid min sida... Förlåt älskling för all smärta jag har gett dig...
   Jag är ingenting. jag är luft, nej jag är tårar... jag är tårarna som rinner ner för allas kinder, jag är smärtan alla känner. Jag är den som förstör folks liv... eller? Nej, jag försökte rädda alla från mig, från min smärta... Men jag misslyckades... Allt känns bara fel. Fyfan. Vart är jag påväg...?
   Jag vill bara höra din röst, en sista gång...




Förlåt.
/Camilla

   Just nu är det en unge som skriker som att den blir misshandlad och sen upp äten av djur utanför. Som ungen låter känner jag mig... Jag skulle också gärna skrika och gråta som den gör. Men det går inte. Jag är en zombie. Går runt och gör egentligen ingenting, men det blir ändå lite saker gjorda.
   Jag vet inte hur morgondagen ser ut, har inga planer. Eller jo, nu har jag faktiskt planer för morgondagen. Det känns bra. Men ändå så känns de som att jag bara kommer förstöra humöret för alla runt omkring med. Bara för att jag är så jävla nere just nu så känns det bara meningslöst. Att gå upp imorse var till och med en utmaning, inte för att jag var trött. Utan för att jag bara ville ligga kvar där och ruttna bort resten av dagen. Jag är inte det minsta trött även fast jag knappt sovit på en vecka...
   Men nu ska jag försöka få tankarna på någonting annat. Ska dra iväg för fösta gången sen i lördags. Nu ska jag träffa Becka och prata och sådär så de känns bra.

/Camilla

   Okej, idag har jag varit sjukt nere hela dan... Jag har dessutom gått runt och varit snurrig, as hell! Jag har skakat och varit påväg att falla ihop nästan hela dan. Det är väl dom små detaljerna med att jag inte kan äta eller sova. Jag känner ingen hunger och är inte ens trött. Ligger vaken halva nätterna och tänker, sen när jag ska äta känns det som att jag ska spy så fort jag stoppar någonting i munnen. Fy fan.
   Jag har väl bara mig själv att skylla.. eller? Förlåt för att jag förstörde oss, och för att jag älskar dig... Hur fan ska det här gå? Jag kommer inte överleva länge om de fortsätter såhär ändå. Det värsta är att jag kan inte sluta tänka på honom. Jag kan i för sig inte sluta tänka på allt. Huvudet bara snurrar och spelar hela tiden upp hemska filmer... Om man nu kan kalla de så. För det är var de känns som, även fast jag känner smärtorna nästan lika starkt som dagarna de utspelar sig i.
   Idag när jag satt på balkongen så kändes det som att jag dog. Hjärtat högg till och tankarna stömmade över mig. Jag kunde inte ens riktigt sortera ut dom de var liksom bara ett stort moln av smärta i hela min kropp och mitt huvud var tungt som sten. Den enda som kändes som någonting runt om, var armarna, runt mig. Hans armar. Men när jag öppnade ögonen så var jag ensam... Haha, vilken patetisk nolla jag är...



Förlåt.
/Camilla

   Okej. Om en stund så ska jag börja gå till bup. Natten har varit helvete. Sovit hemma för första gången sen torsdags... Varit vaken nästan hela natten, tänkt... Sovit nästan sämre än vad jag gjorde på sjukhuset och psykakuten nu i helgen. Och då är de illa. Låg och tänkte på vad som kunde hänt istället. Varför jag har förstört hela mig själv istället för att lyckas. Istället för att inte känna smärtan längre...
   Visst det är ful utväg men det var den enda i mina tankar. för min ängel visade sina vingar och försvann. Vad finns kvar i mig? Jag känner mig tom, det känns som att jag är ensam även fast det är folk runt omkring. Fan också! Men vad kan jag göra? När jag vaknade efter 2 timmars sömn i söndags visste jag inte ens vart jag var. Jag hade ingen aning om vilket sjukhus jag var på. jag kommer ihåg 10 sekunder av 4 timmar tror jag. Ja, de vill säga, av lördags kvällen.
   Haha, fan va misslyckat. Jag saknar en sak, inte en sak kanske, en person. Hans värme. Jag skulle verkligen behöva den där kroppen nära min just nu. Dom där läpparna tätt emot mina, viskandes. Just nu känns det som att jag när som helst ska gå i bitar och falla till golvet.
   Allt känns värdelöst just nu. Eller nej, tanken att få se dig igen håller mig uppe. Jag har bara en styrka och svarghet i mig just nu. Jag har det runt halsen, om jag skulle ta av mig de så skulle jag inte klara mer. Men det är också en smärta att ha det där. Ha dig där...
and then I go and spoil it all with saying some thing stupid like "I love you."



Förlåt.
/Camilla

Misslyckat. Kan man inte ens lyckas med att ta livet av sig måste man väl ändå vara jävligt dålig? Lör- till måndag har varit helvete...
   Hur kan jag vara så (...) så att jag tappar den personen som betyder mest av allt i hela världen för mig? Där försvann min trygghet och hoppet om människor. Det gör ont i hela kroppen nu när jag skriver det här. Hela kroppen bara skriker att jag inte orkar mer... Menm ändå så sitter jag här... För dig. Jag har inte varit hungrig sen i lördags eller varit sugen på att göra någonting. Jag har vaknat hela nätterna av att det känns som att han ligger bakom mig och håller om mig... Sorglig, ja kanske.
   Jag har inget minne av lördags kvällen. Allt jag kommer ihåg var att det var en skön känsla att vara så nära... Jag kanske är ett psykfall men, who gives a shit. Men frågan är till dig min älskade... Är du lycklig än? Jag hoppas att jag inte skrämde er allt för mycket... Förlåt storasyster. 
   Men allting hade nog blivit lugnare och bättre utan mig. världen kanske skulle vara mörkare ett tag men sen skulle du inte behöva tänka på mitt mörker... du skulle kunna fokusera på bara dina problem, min ängel.
   Jag vet att det fanns lycka där ute, vi skulle ju fångat den när vi hade chansen min älskling..? Jag trodde inatt att tårarna var slut på dessa dar som har varit, men jag hade fel... För här sitter jag med tårarna rinnandes ner för mina kinder och vet inte hur jag hamnat såhär... Förlåt.

/Camilla