I have a stone in my heart where the sadness grows.
Okej. Om en stund så ska jag börja gå till bup. Natten har varit helvete. Sovit hemma för första gången sen torsdags... Varit vaken nästan hela natten, tänkt... Sovit nästan sämre än vad jag gjorde på sjukhuset och psykakuten nu i helgen. Och då är de illa. Låg och tänkte på vad som kunde hänt istället. Varför jag har förstört hela mig själv istället för att lyckas. Istället för att inte känna smärtan längre...
Visst det är ful utväg men det var den enda i mina tankar. för min ängel visade sina vingar och försvann. Vad finns kvar i mig? Jag känner mig tom, det känns som att jag är ensam även fast det är folk runt omkring. Fan också! Men vad kan jag göra? När jag vaknade efter 2 timmars sömn i söndags visste jag inte ens vart jag var. Jag hade ingen aning om vilket sjukhus jag var på. jag kommer ihåg 10 sekunder av 4 timmar tror jag. Ja, de vill säga, av lördags kvällen.
Haha, fan va misslyckat. Jag saknar en sak, inte en sak kanske, en person. Hans värme. Jag skulle verkligen behöva den där kroppen nära min just nu. Dom där läpparna tätt emot mina, viskandes. Just nu känns det som att jag när som helst ska gå i bitar och falla till golvet.
Allt känns värdelöst just nu. Eller nej, tanken att få se dig igen håller mig uppe. Jag har bara en styrka och svarghet i mig just nu. Jag har det runt halsen, om jag skulle ta av mig de så skulle jag inte klara mer. Men det är också en smärta att ha det där. Ha dig där...
and then I go and spoil it all with saying some thing stupid like "I love you."
Förlåt.
/Camilla