Last night a little dancer came dancing to my door!
Kärlek är för dom som har tur.
Här sitter jag och baddar såren med salt...
Det finns ingen rättvisa.
Du kan vara hur schysst, snäll och ärlig
som helst och ändå bli fimpad och bortkastad.
Den som älskar mest är alltid i underläge...
Orättvist men sant.
Det är sant. jag sitter här och funderar... Vad har hänt de senaste fyra veckorna egentligen? Jag förstår Det är inte den jag älskar, för han jag älskar skulle aldrig göra såhär. Det är fel. Jag vet inte vad jag ska göra längre. det är bara fel, allting. Jag kommer alltid blicka tillbaks på dagarna vi hade. Utan större hopp för min framtid.
Allt känns så konstigt. Jag ska till skolan imorgon och hela kroppen bara skriker nej. Vad ska jag göra med allt det här? Jag orkar inte känna som jag gör längre, nu räcker det. 5 år räcker och även fast jag försöker så verkar det inte hända någonting. Jag vill bara bort här ifrån. This is nothing but hell. Jag vill få ett slut på allt det här. Så länge jag kan komma ihåg har jag kännt mig värdelös. På grund av slagen, orden och allting annat som har hänt.
Jag hoppas jag en dag vaknar upp ur den här mardrömmen...
Förlåt
/Camilla
What if tomorrow never comes...?
Just nu är det en unge som skriker som att den blir misshandlad och sen upp äten av djur utanför. Som ungen låter känner jag mig... Jag skulle också gärna skrika och gråta som den gör. Men det går inte. Jag är en zombie. Går runt och gör egentligen ingenting, men det blir ändå lite saker gjorda.
Jag vet inte hur morgondagen ser ut, har inga planer. Eller jo, nu har jag faktiskt planer för morgondagen. Det känns bra. Men ändå så känns de som att jag bara kommer förstöra humöret för alla runt omkring med. Bara för att jag är så jävla nere just nu så känns det bara meningslöst. Att gå upp imorse var till och med en utmaning, inte för att jag var trött. Utan för att jag bara ville ligga kvar där och ruttna bort resten av dagen. Jag är inte det minsta trött även fast jag knappt sovit på en vecka...
Men nu ska jag försöka få tankarna på någonting annat. Ska dra iväg för fösta gången sen i lördags. Nu ska jag träffa Becka och prata och sådär så de känns bra.
/Camilla
I have a stone in my heart where the sadness grows.
Okej. Om en stund så ska jag börja gå till bup. Natten har varit helvete. Sovit hemma för första gången sen torsdags... Varit vaken nästan hela natten, tänkt... Sovit nästan sämre än vad jag gjorde på sjukhuset och psykakuten nu i helgen. Och då är de illa. Låg och tänkte på vad som kunde hänt istället. Varför jag har förstört hela mig själv istället för att lyckas. Istället för att inte känna smärtan längre...
Visst det är ful utväg men det var den enda i mina tankar. för min ängel visade sina vingar och försvann. Vad finns kvar i mig? Jag känner mig tom, det känns som att jag är ensam även fast det är folk runt omkring. Fan också! Men vad kan jag göra? När jag vaknade efter 2 timmars sömn i söndags visste jag inte ens vart jag var. Jag hade ingen aning om vilket sjukhus jag var på. jag kommer ihåg 10 sekunder av 4 timmar tror jag. Ja, de vill säga, av lördags kvällen.
Haha, fan va misslyckat. Jag saknar en sak, inte en sak kanske, en person. Hans värme. Jag skulle verkligen behöva den där kroppen nära min just nu. Dom där läpparna tätt emot mina, viskandes. Just nu känns det som att jag när som helst ska gå i bitar och falla till golvet.
Allt känns värdelöst just nu. Eller nej, tanken att få se dig igen håller mig uppe. Jag har bara en styrka och svarghet i mig just nu. Jag har det runt halsen, om jag skulle ta av mig de så skulle jag inte klara mer. Men det är också en smärta att ha det där. Ha dig där...
and then I go and spoil it all with saying some thing stupid like "I love you."
Förlåt.
/Camilla
