Bara om jag vet att du väntar...
Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns.
Men bara om min älskade väntar.
Om jag hör hans hjärta sakta slå...
Bara om han låg här tätt intill mig,
Kan jag bli den jag var igår.
Det var inte meningen att de skulle hända... Men tankarna tog över. Huvudet ville inte sluta skrika alla misstag, dina misstag, mina och allt som hänt. Allt som inte borde hänt. Allt som dragits upp på nytt. Varför skulle det behövas komma upp igen? Varför hände det nästan igen till och med..?
Det här måste få ett slut. Jag försöker så mycket jag kan, men det känns som att det inte händer någonting. Förutom en sak som har ändrats. Jag har din famn att gömma mig i. Där jag kan glömma allt, om ändå bara för några sekunder. Det räcker, det är allt som krävs, för att jag ska orka en dag extra...
Men ibland kommer ändå det svekfulla slaget i aniktet, magen, överallt. Jag blir slagen till marken på grund av tankarna på vad som hände, vad du ersatte. Kanske det var till det bästa. Jag vet inte. Försöker stöta bort tankarna. Men idag kom en våg av känslor igen. Jag som blivit zombie. Varför har känslorna kommit tillbaks? Det var bättre när dom var försvunna. När allt bara försvann. Jag kunde skratta åt saker som jag egentligen gråter för...
Jag försökte att inte göra de. Men det gick inte. Bevis för min svaghet finns nu igen. Fan, täck det på alla sett som går. Med ett leende.
Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades ögon
En skönhet större än allting som jag vet
Förlåt.
/Camilla
