CandyAmbulance

   Jag vet inte vad som hände... Mitt hjärta stannade helt, samtidigt som det slog så hårt och snabbt att jag inte kunde höra mina egena tankar. När du viskade dom orden. Efter det långa samtalet som fått mig att börja få ont i kinderna för att jag log för mycket. Samtalet om ögonblick som varit 'våra'. Tårarna rann blygsamt ner för mina kinder när vi låg där. Inte ledsna tårar, utan, lyckotårar.
   Undra hur allting kommer bli om en månad. när man inte kan smsa när som helst, eller ses så fort man får lust. Men jag vet i alla fall en sak säkert, jag kommer klara de. Det kommer bli så sjukt jobbigt, men vi kommer ju fortfarande hinna ses, lite...
   Hmm, egentligen, är jag korkad? Dum som inte släppte taget? Eller?... Det skiter jag i, för jag har bara en person som alltid ekar i mitt huvud. Jag hoppas att du förstår vad du betyder för mig. Det här är helt sjukt att jag sitter och skriver. Men ja, varenda ord är sant... Jag vill bara säga tack, för allting.

Jag älskar dig, min ängel.


























/Camilla

Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns.

Men bara om min älskade väntar.
Om jag hör hans hjärta sakta slå...
Bara om han låg här tätt intill mig,
Kan jag bli den jag var igår.

   Det var inte meningen att de skulle hända... Men tankarna tog över. Huvudet ville inte sluta skrika alla misstag, dina misstag, mina och allt som hänt. Allt som inte borde hänt. Allt som dragits upp på nytt. Varför skulle det behövas komma upp igen? Varför hände det nästan igen till och med..?
   Det här måste få ett slut. Jag försöker så mycket jag kan, men det känns som att det inte händer någonting. Förutom en sak som har ändrats. Jag har din famn att gömma mig i. Där jag kan glömma allt, om ändå bara för några sekunder. Det räcker, det är allt som krävs, för att jag ska orka en dag extra... 
   Men ibland kommer ändå det svekfulla slaget i aniktet, magen, överallt. Jag blir slagen till marken på grund av tankarna på vad som hände, vad du ersatte. Kanske det var till det bästa. Jag vet inte. Försöker stöta bort tankarna. Men idag kom en våg av känslor igen. Jag som blivit zombie. Varför har känslorna kommit tillbaks? Det var bättre när dom var försvunna. När allt bara försvann. Jag kunde skratta åt saker som jag egentligen gråter för...
   Jag försökte att inte göra de. Men det gick inte. Bevis för min svaghet finns nu igen. Fan, täck det på alla sett som går. Med ett leende.


Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades ögon
En skönhet större än allting som jag vet




Förlåt.
/Camilla

   'Don't you cry to night because I still love you baby. I will be thinking of you, and the times we had...' - gNr
vet inte vad som hände nu riktigt. tårar? dom bara kom, helt oinbjudna.

jag älskar den där jävla bilden...


/Camilla

  Det känns så bra att ha dig nära, så nära att vi bara viskar i varandras öron. Känner andertagen mot halsen så man ryser. Kunna prata om allt och lita på att det stannar där. Inte behöva sova ensam i en stor säng, utan ha en kropp tätt emot min egen. Att utan ha sagt ett ord så får man frågan "hur är det?". Bara för att han ser i mina ögon att någonting är fel. 
   Och vad jag ser i hans ögon är mer än vad jag någonsin önskat att se. På två sekunder ser man om smärtan stiger och att det behövs en kram eller en pratstund. Vad är det jag pratar om? Vad har hänt? All smärta och jag kan inte tänka på någonting än dfamnen, och dina mjuka läppar...
   Är det de förflutna jag pratar om eller händer det här just nu? Vem vet!?

SKIT SAMMA FÖR JAG ÄR GLAD! Ja lite damp kom in här oxå.





/Camilla

   Idag är det den 17;de november. Det vill säga att det är en månad sen. En månad sen då chansen var att du aldrig skulle fått en kram av mig igen. Det känns konstigt, det har hänt så mycket så att det känns som att det gått ett år. Men ändå så är allting så klart som att det hände för en vecka sen... Dom bitar jag har minne av i alla fall.
   Jag förstår inte hur allting har blivit. Jag fattar ingenting fortfarande. Inte varför ni gjort som ni gjort. Men det spelar ingen roll. Kan man verkligen lita på någon? Jag vet inte, och det spelar ingen roll längre. Jag är zombie, det är enkelt att kontrollera allt när man inte orkar bry sig längre. Allt avslutas med ett skratt.
   Kommer nog inte sova så jävla nice inatt. Tankarna på sjukhuset och allting kommer nog flyga runt som irriterande flugor i mitt huvud. I miss the time when every one where happy. Alla spelade spratt på varandra, och det vet du med. Alla satte sig in i leken men ingen tålde den...



/Camilla

   Okej, nu har jag nästan hoppat av helt. Det är inte helt klart än men snart jävlar! De känns faktiskt skit bra. Var hos bup idag då, de var typ de vi pratade om, och att jag ska träffa läkare nästa vecka och troligen få tabletter. De känns bra faktiskt.
   Idag är jag happy! För många konstiga anledningar, men fortfarande av inga speciella. Gårdagen kändes bra men den är topp hemlig. Hihihihi, du får inte veta någonting men de var mysigt. Jag är fett flum. Allt känns sjukt bra idag och jag har ändå typ inte gjort något speciellt. De har varit en händelselös dag med massa garv. Jag tror att jag har blivit galen.
   Galen är bra. Tänkte bara upplysa om det. Onödig information är underbart! Det var dessutom allt det här inlägget innehöll. BAJBAJS! <3




/Camilla

Det finns ingen rättvisa.
Du kan vara hur schysst, snäll och ärlig
som helst och ändå bli fimpad och bortkastad.
Den som älskar mest är alltid i underläge...
Orättvist men sant.

   Det är sant. jag sitter här och funderar... Vad har hänt de senaste fyra veckorna egentligen? Jag förstår Det är inte den jag älskar, för han jag älskar skulle aldrig göra såhär. Det är fel. Jag vet inte vad jag ska göra längre. det är bara fel, allting. Jag kommer alltid blicka tillbaks på dagarna vi hade. Utan större hopp för min framtid.
   Allt känns så konstigt. Jag ska till skolan imorgon och hela kroppen bara skriker nej. Vad ska jag göra med allt det här? Jag orkar inte känna som jag gör längre, nu räcker det. 5 år räcker och även fast jag försöker så verkar det inte hända någonting. Jag vill bara bort här ifrån. This is nothing but hell. Jag vill få ett slut på allt det här. Så länge jag kan komma ihåg har jag kännt mig värdelös. På grund av slagen, orden och allting annat som har hänt.
   Jag hoppas jag en dag vaknar upp ur den här mardrömmen...

Förlåt
/Camilla

   Okej, från början till slut? Bara för att kanske själv förstå lite bättre... Okej, jag var tillsammans med världen underbaraste kille... trodde jag iallafall. Sen den 17 oktober så var jag så less på allt som fanns att vara less på. Jag var trött på de livet jag håller i mina händer som ligger i småbitar. Jag var beredd att ge upp när som helst. Sen åkte jag för att ge pojkvännen hans födelsedags present då. Vi hade bråkat en massor och jag ville bara ge honom den sen lämna honom ifred i några dagar.
   Men då sprack allt. Han sa bara att han inte orkade mer och att det bar slut. Det var droppen. Då rann allt över mig. Jag drunknade i alla tårar som runnit ner för mina kinder genom åren. Sen nu, två veckor efter att det hände, fick jag reda på att han hade haft sex med en annan tjej. innan han gjorde slut. Och har fortsatt med de sen dess. Iallafall, jag sprang in på toaletten i lokalen. Jag tog alla mina sömntabletter som jag fått utskrivna och försökte få i mig alkohol. Men dom hann stoppa mig.
   Mer av den kvällen kommer jag inte ihåg, har fått höra lite vad som hände. Men jag kommer ihåg att jag vaknade på något sjukhus natten till den 18;de och hade ingen aning om vart jag var. Jag märkte att jag hade nåt i armen och fick panik när jag såg att det satt en infart där. halva dagen gick och tårarna sprutade ur mig, för mitt misslyckande och allting annat. På eftermiddagen kom två tanter från psykakuten och pratade. Då sprutade tårarna ännu mer.
   Sen fick jag komma ner till psykakuten då. Där tog dom alla saker som jag skulle kunna skada mig med, inklusive min mobil. Efter mycket tjat fick jag äntligen gå ut och röka. Men såklart skulle de stå en tant 2 centimeter ifrån och stirra. *Sen på måndags eftermiddagen fick jag äntligen åka hem. Men då fick jag självklart inte gå någonstans där ifrån heller. Så jag satt ju instängd hemma tills torsdagen den 22.
   Jag har fått höra mycket skit under dom här veckorna, och jag vet inte längre vad som är upp och ner. Har fått höra hur dum i huvudet jag är och allting fler gånger än vad jag behöver. Ni ska veta att ord gör ondare än slag. Och det har dom alltid gjort. Har ¨fått höra mer än vad jag orkar om vad han har gjort. Vad familjen sagt ska vi inte ens prata om.
   Är de värt ett försök till? Med chansen att misslyckas...? För det här orkar jag fan inte mer. hoppas ni som har förstört mig är nöjda. Och förlåt ni som sått och står vid min sida. Jag älskar er vet ni...


Förlåt.
/Camilla

   Vad hände? Jag som har varit relativt glad dom senaste dagarna... Men här sitter jag nu med tårarna rinnandes ner för mina kinder... Vad har jag gjort? Fan, jag har förstört den jag älskar mest på jorden. Vart fan ska jag? Vart finns det plats för mig någonstans? Den här världen verkar inte vara stor nog att räcka till mig med. Eller?
   Jag vill inte tro att det är så... Haha, jag är så jävla patetisk. Vad har jag att vara ledsen för? Jo de är väl så folk brukar säga... Men tänk de som dom inte vet då? Varför säger man så om någon man egentligen inte vet ett skit om..? Fan ta det här... 
   Tack för ensamheten. Eller inte. Vad fan är fel? varför sitter jag och stor bölar okontrolerat? jag hatar det här. Kan allt inte bara ta slut? Jag försöker ju fixa allt. Men det går fan inte. Jag försöker så mycket jag kan. Men varför händer det ingenting...?




Förlåt
/Camilla

   Nu sitter man här och stor bölar... för allt, men mest för dig. Jag saknar oss så sjukt mycket, och dina skyddande vingar min ängel. Vad fan ska jag göra nu? I den här takten så kommer jag dö av vätskebrist så som jag gråter. Jag har gått i bitar, jag orkar inte längre... speciellt inte utan dig vid min sida... Förlåt älskling för all smärta jag har gett dig...
   Jag är ingenting. jag är luft, nej jag är tårar... jag är tårarna som rinner ner för allas kinder, jag är smärtan alla känner. Jag är den som förstör folks liv... eller? Nej, jag försökte rädda alla från mig, från min smärta... Men jag misslyckades... Allt känns bara fel. Fyfan. Vart är jag påväg...?
   Jag vill bara höra din röst, en sista gång...




Förlåt.
/Camilla

   Just nu är det en unge som skriker som att den blir misshandlad och sen upp äten av djur utanför. Som ungen låter känner jag mig... Jag skulle också gärna skrika och gråta som den gör. Men det går inte. Jag är en zombie. Går runt och gör egentligen ingenting, men det blir ändå lite saker gjorda.
   Jag vet inte hur morgondagen ser ut, har inga planer. Eller jo, nu har jag faktiskt planer för morgondagen. Det känns bra. Men ändå så känns de som att jag bara kommer förstöra humöret för alla runt omkring med. Bara för att jag är så jävla nere just nu så känns det bara meningslöst. Att gå upp imorse var till och med en utmaning, inte för att jag var trött. Utan för att jag bara ville ligga kvar där och ruttna bort resten av dagen. Jag är inte det minsta trött även fast jag knappt sovit på en vecka...
   Men nu ska jag försöka få tankarna på någonting annat. Ska dra iväg för fösta gången sen i lördags. Nu ska jag träffa Becka och prata och sådär så de känns bra.

/Camilla