I'm falling without my wings, becuse of you.
Jag trodde allting hade förändrats, efter den där resan till Turkiet, och ja, cancern. Men nej. Allting är precis som det var då. Eller hur? Jag trodde att du faktiskt hade ett hjärta, jag gav dig en chans även fast alla dom åren du aldrig fanns där. Då jag behövde dig som mest...
Orden gör ondare än dom slagen jag fick då. Jag skulle hellre blivit slagen till marken nu än att få se dom orden. Den fysiska smärtar är så mycket lättare än orden. Hur kunde jag nästan glömma alla dom åren som jag bara var luft. Åren och alla dom orden som fick mig att glömma vad en mamma innebär. För det är du inte för mig. Hoppas du förstår vad du gjort mot mig. Men det kommer du nog aldrig göra...
Tro aldrig att jag kommer glömma det som hänt. De du gjort mot mig. Kalla det vad du vill men du kommer aldrig mer in i mitt hjärta... Dina lögner har jag levt med för länge nu.
Det var det som stod i det där brevet jag fick, gjorde att dagen sjönk ännu mer, så att den hamnade på botten av den lilla sjön. Hur kunde du säga så? Efter det som hände. Natten grät jag mig igenom, tårarna som föll var för dig. Inte bara, men dom startade på ditt skott, din sjukdom, vårt förflutna...
Some how we all forgot the happy face...
/Camilla
